Studio 44 - PSYKE

© 2014 Kenneth Pils

Studio 44 - PSYKE

Exhibition information
Samlingsutställningar
fre 4 april - sön 4 maj
2014
Studio 44

Tjärhovsgatan 44

Stockholm

Verket visas på samlingsutställningen "PSYKE", Studio 44 Stockholm. En workshop tillsammans med dramturgen Gunilla Röör har varit en viktig utgångspunkt för flera av de medverkande.

Verket består av två målningar och en text uppdelad i tre delar. Ett händelseförlopp beskrivs där målningarna och texten är delar av en biografisk men allmängiltig händelse; ett chocktillstånd som uppstår då en nära går bort. Den ena av målningarna är gjort innan beskedet, den andra är gjort efter. Verket visar (bland annat) på hur svårt det är att hantera en förlust av en närstående, om chock, tröst och att livet obönhörligt fortsätter. Mitt i denna virvel finns hundraåriga måleri och landskapstraditioner som en fast punkt för att hantera nuet.

_____________

Två landskap

1.
Det var september 1993 och jag gick mitt tredje år på Kungliga konsthögskolan. Höstterminen inleddes traditionsenligt med den veckolånga landskapskursen i Småland. Den vände sig till de nya ettorna men jag passade på att haka på kursen fast jag gick mitt tredje år. Vi åkte ner och inkvarterade oss i ett till konferenshotell uppfixad jordbruksfastighet. Utspridda på ägorna fanns ladugårdar och röda hus med vita knutar. Hösten nalkade sig, det var fortfarande ganska varmt men vädret var sisådär- det regnade och var fuktigt. Det hindrade oss inte från att gå ut med målarlådor och fältstafflier för att leta motiv.
Det här perioden inspirerades jag av landskapsmåleri från tidigt 1800-tal (J C Dahl, Corot, Turner) och försökte skildra luftperspektivet med en reducerad färgpalett (i mitt fall blandningar med svart, vitt och ljusockra); en lågmäld problematik. Var vid gott mod; det skulle bli en utmaning. Professorerna rörde sig maklig takt mellan studenterna som var glest utspridda i jordbrukslandskapet. De gav tips och konstruktiv kritik. Så här fortsatte det några dagar.
Jag var upptagen med den målningen till höger om texten. Det var disigt men det kändes som om det skulle kunna klarna upp senare. Då hände det...

2.
På håll kom en student småspringande åt mitt håll. Väl framme fick jag veta att jag skulle ringa hem till föräldrarna så fort som möjligt- det var viktigt! Jag fick avbryta arbetet och bege mig till huset där vi bodde eftersom ingen hade mobiltelefon då. Det var något viktigt…
Ringde föräldrarna, min far svarade med allvarlig ton. ”Det har hänt något mycket sorgligt...Sven har dött”.
Jag blev helt tom inombords, världen försvann i ett intensivt nu. Min bror hade dött under natten; hjärtstillestånd. –Måste hem till föräldrarna, åka med dom till Göteborg där han ligger död på sjukhus. Ofattbart. Kände mig fullständigt tagen av situationen, helt stum och som inbäddad i vadd. Var fanns känslorna!? Förvirring: kunde inte ta in att någon nära kunde dö och nu i ett slag fanns han inte mer… blixtminnen, död, landskapskurs - varför just nu?

3.
Professorerna undrade vad som hänt; frågade sen oroat hur jag mådde; om de kunde hjälpa till; tagna av stundens allvar. Det gick inget tåg samma dag, resan till föräldrarna måste vänta till dagen efter.
Efter ett tag följde de mig för att hämta mina saker. Vi gick längs vägen mellan åkrarna till platsen där jag målat tidigare. Det kändes märkligt att gå; stolpiga ben förde mig framåt. Under tiden pratade vi om det som hänt, om min bror, hur jag mådde.
När vi kom fram ville jag absolut fortsätta måla. Tanken på att ta vid där jag slutat kändes skön, precis som om inget hade hänt, som om det ändå fanns en fast och oföränderlig punkt i tillvaron. Försäkrade att det var OK; att när jag ändå skulle stanna till nästa dag kunde fortsätta vilket de motvilligt lät mig göra.
Nu hade vädret hade förändrats. Det var soligt och jag påbörjade en ny målning på annan plats i närheten (den du ser till vänster om texten).
Allt var bekant men samtidigt främmande: ljuset, vinden, ljuden, temperaturen, delarna knöts samman av en dämpad, innerligt tröstande ton. Det började skymma; någon kom och hämtade mig. Nästa dag tog jag tåget hem till föräldrarna.

 

// 21 år senare, visas målningarna.