Landskapsbilden är som ett fönster till en annan värld. När jag målar får jag vara med om att skapa en sådan värld som blicken kan bebo och vandra i. Jag följer med och ser vart jag hamnar...
Den tomma ytan fylls snabbt med något. Påståendet Det ena ger det andra. Ett minne dyker upp, en färg som väcker intresse, något jag grunnat över kommer till ytan - får svar.
Material finns tillhands när de behövs. Det gäller att behålla flödet och koncentrationen för att bibehålla närvaron. Bomullstyg och papper passar bra - de kan klippas, klistras och flyttas runt på ett anspråkslöst sätt. Pigmentpulver, akryl, vattenfärg, pennor och kritor är direkta och torkar dessutom snabbt.
Klassiskt landskapsmåleri; konstnärer som skapade illusion av rum och ljus. Claude Lorrain, Rembrandt, W. Turner, C.D. Friedrich, Corot, Daubigny, Pizarro, Cézanne är referenser till landskapsmåleriet. Jag härmar och använder dom ibland. Experimenterar med kontraster där olika former av klassiskt illusionistiska språkligheter möter andra uttryck.
Kroppen och rummet utanför bilden är lika viktigt. Vi har Bruce Nauman, Michelangelo Pistoletto. Det handlar om att ta tag i rummet för att uttrycka en händelse där betraktaren är delaktig med sin kropp.
Robert Gober, Richard Prince och Baldessari har även varit inspirationskällor där bilders språkligheter blir tydliga genom små förskjutningar. Där samma bild läses på ett helt nytt, och för vanan främmande, sätt.
Jag laborerar med bildspråkens retorik- vilka jag tacksamt kan parafrasera, kommentera och leka med. Jag skapar tidsglapp genom att lyfta in aktuella motiv och frågor in i främmande inaktuella miljöer. Förförelse och uppvaknande, att dra med sig betraktaren och samtidigt väcka frågor som smyger sig in bakvägen. Betraktaren bjuds in på en resa som, visar det sig, inte är utstakad,. Resan kan plötsligt ändra kurs- något oanat dyka upp bakom hörnet, kanske bakom nästa också! Rumsgestaltningarna är ett sätt att försätta betraktaren i ett speciellt tillstånd. Ofta har det handlat om ett forskande tillstånd, om att jämföra för att begripa. Att mäta och skapa objektiva måttstockar.
Kritisk distans är viktig men är trots allt en motaktivitet. Viktigare är ändå det som sker i nuet. Där kan det ännu osagda sägas. Där finns saker som kan visas som ännu inte visats. Det är mycket jag inte styr över, men mina verk är ändå spår av en nyfiket upptäckande aktivitet. Tillblivelseprocessen är intressant- hur kommer det sig egentligen att något tagit den form den har? Det finns ett mysterium här. Det handlar inte om att reducera eller förädla inte heller om att hitta rätt balans mellan olika ingredienser utan snarare om att smälta samman och öppna sig för världen.
Det är både befriande och uppfriskande att på detta sätt få kritisk distans till sin samtid. Först och främst om att ta plats och undersöka relationen till omvärlden. Den övermänskliga massmediebildens spridning ger dom rituella, mytiska och mystiska krafter som präglar min tillvaro. Det är inte uppenbart synligt i mina verk men de nämnda konstnärerna spelar en stor roll för mig.