Att måla ett landskap är att skapa en värld.
Att iscensätta
Det finns en glädje i att knåda fram en illusorisk utblick med hjälp av livlös materia. Något väcks till liv. En platt vit yta lånar ut sig till sin motsats. Pannåns/dukens/väggens fysiska närvaro i rummet växlar över i illusion av ljus och rymd. Blicken rör sig både på bildytan och inåt i bilden.
Att tolka
Vad kan jag se, vad vill jag och vad vill jag inte se? Det är en preverbal lek som väcker slumrande minnen samtidigt som det sker i nuet.
Infallsvinklar
Det viktiga är undersökningen - att se om det går. Det är ett mysterium (som humlan som enligt earodynamiska lagar inte ska kunna flyga) att bildvärlden faktiskt suggererar mig att tro på det jag ser. Skavanker, spår av färg och materialitet upphäver samtidigt förtrollningen. Av-på, in-ut, här-där, då-nu; glidningar och rörelser som inte vill ta slut.
Bilderna är bilder - tolkningar och inte verkligheten själv. Arkivmaterial och fantasier monteras ihop till något nytt; en syntes av yttre händelser och inre upplevelser. Det liknar romantikernas projekt på tidigt 1800-tal med skillnaden att det sker i vårt nu.